Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika

Jag såg Sara Stridsbergs pjäs med Ingela Olsson som Valerie Solanas (sköt Andy Warhol) på Dramaten i går. Mest brudar och en och annan man bland publiken för att se denna "män-är-djur-pjäs".
Evin Rubar, som gjorde SvT dokumentären "Könskriget", hetsade kring en recension av Valerie Solanas SCUM - society for cutting up men - manifest och fick till slut ROKS ordföranden Iréen von Wachenfeldt att säga "män är djur, tycker inte du det" och sen var det kört för Fi och för Wachenfeldt som gick avgå.
Men Stridsberg ångar på och har fått en helt annan karriär tack vare Solanas och blir både nominerad till Augustpriset för sin Solanas-roman och får Aftonbladets kulturpris, för densamma. Vattentäta skott mellan kultur och samhälle. För Stridsbergs del började det med att hon översatte det där manifestet och trillade dit ordentligt på denna extrem-feministiska kvinna.
Solanas själv, tidigt sexövergreppad, fortsatte hora för att finansiera sina studier. En trasig intelligentia som knarkade och skrev om hur sexualiteten trycker ner kvinnorna. Hon var en krigare, som ville göra upp med männen en gång för alla, samtidigt som hon ville bli kompis med Andy Warhol för att lansera sig själv och sin vision. Det gick inget vidare. Hon blev vuxenmobbad och då sköt hon honom, så att han hamnade på sjukhus.
Vad är det som gör att Stridsberg inte kan ge upp sin "kärleksaffär" med Solanas utan skriver en pjäs också, när Ingela Olsson frågar (om jag är rätt underättad)?
Ingela Olsson, som tidigare spelat "Prinsessdrömmar" på Galeasen av Elfride Jelinek.
Jag tror att Solanas och Jelinek - med olika temperament - avslöjar något om sexualiteten som fortfarande är tabu: Att kvinnan egentligen inte har någon egen sexualitet utan att den bara är en spegelbild av vad män begär och att den manliga lusten - i patriarkatet skapade - är en våldshistoria.
I Jelineks "Lust", som är en fasansfullt bra roman om man orkar läsa den är knullandet ett perpetuum mobile av lust och våld, utnyttjande och underkastelse.
I SVT-intervjun med Jelinek i samband med att hon fick Nobelpriset berättade hon att hennes intention var att skriva om kvinnors sexualitet, men att det inte gick. I stället skrev hon "Lust" - en annan typ av uppgörelse med manssamhället - som när den kom ut 1989 i Tyskland väckte både beundran och avsky.
Med denna dubbla känsla såg jag pjäsen igår. Sexualiteten framställs som i de Sades sadomasochistiska sängkammare där hororna är de enda kvinnorna som har någon som helst status. Stridsberg har skrivit ett alldeles för programatiskt pjäsmanus för min smak, men vid några få tillfällen ser hon bortom "Solanas-krigaren" - som oavbrutet genom sin queerpoligiska agenda klär av det löjliga skådespelet kring manlig makt i patriarkatet - och ger henne fler dimensioner. Då hettar det till. När Solanafiguren talar om ett annat sätt i sexualiteten. När såret i människan får plats på scenen. Den pjäsen skulle jag mycket hellre velat se. Men den kanske fortfarande inte går att skriva.