Filmkritikens ideologiska dilemma

Jag recenserar film för nättidningen Sourze. sen en månad tillbaka och i går hamnade jag just i det ideologiska dilemma, som den pågående filmkritikdebatten pekar på (Obs!, P1, 070116).

Jag såg Tom Tykwers "Parfymen. En berättelse om en mördare" efter den på 80-talet kultförklarade romanen med samma namn av Patrick Süskind. Ideologiskt, dvs feministiskt en jävligt tveksam historia minst sagt och det perspektivet gjorde att filmen till en början störde mig. Men någonstans halvvägs in i historian lyckades jag utifrån feminismen vidga perspektivet och se filmen som en estetisk undersökning av begreppet ondska.

Så långt håller jag med Magnus Eriksson, kulturskribent på SvD, som i den pågående Obs!-debatten menar att filmkritik i första hand inte ska handla om ideologi utan estettiska värden. I motsats till Eriksson efterlyser Johan Wennström, från den borgerliga tankesmedjan Kaktus, en borgerlig kritik vid sidan av den vänsterpräglade filmkritik som nu existerar, enligt honom. Eriksson svarar att den estetiska kritiken är borgerlig och avslöjar därmed att begrepp som estetik döljer olika ideologiska strömningar och därmed är ett begrepp som inte bör undslippa närmare definition. För hur gärna Eriksson än vill lyfta fram estetik som ett rent (läs: universellt) begrepp som är fritt från ideologisk nedsmutsning, så går det inte. Renhårigare då att redovisa sina utgångspunkter redan från början, så får mottagaren själv bestämma vad han eller hon tycker utifrån den estetiska utgångspunkt, som kritiken i bästa fall kan vara.