Kvinnor begärsobjekt i mäns romaner

Sen några veckor tillbaka har jag roat mig med att läsa svenska romaner enligt prinicpen varannan manlig, varannan kvinnlig författare. Det har varit slående hur manliga författare fortfarande i begynnelsen av detta sekel använder kvinnor som begärsobjekt i sina berättelser, dvs kvinnorna existerar i romanerna bara i den utsträckning som de bekräftar den manliga historian.

Utom i ett fall och det är i Torbjörn Flygts "Underdog", 2001. I hans roman återfinner jag en av de mest kärleksfulla modersskildringar jag tagit del av. Visserligen är det Johan som berättar sin uppväxthistoria, men det är modern som är berättelsens nav till stor del. I stället för att förvandla henne till en 70- och 80-talsmorsa som finns där som en omvårdnads- och omsorgsinstans för subjektet(läs: Johan) utgör hon i allra högsta grad en egen subjektsposition i boken. Att det fortfarande är så pass ovanligt i manligt berättande trodde jag inte, men å andra sidan har jag heller inte läst svenska romaner utifrån en medveten intention om att undersöka vilken roll kvinnor respektive män har i varandras fiktiva världar på länge.

I romanerna av kvinnor existerar inte frågan om mäns objektposition, vilket som formexperiment skulle vara intressant att läsa, om det nu överhuvudtaget är möjligt att skriva sig bortom den rådande ordningen där män mer eller mindre lyckas stå i centrum även om de kan vara relativt frånvarande.

Just nu är jag en fjärdedel in i Klas Östergrens "Gangsters", uppföljningen till "Gentlemän" som kom för drygt 20 år sen. Ur mitt läsande perspektiv är den kanske den mest flagranta manliga berättelsen hittills. Här har läsaren att göra med en mycket skicklig författare, berättartekniskt. Han har fullständig kontroll över sitt språkliga verktyg och han kan utan tvekan snickra ihop en historia. Men hans berättarattityd är så distanserad att personerna han gestaltar antar mystifierande mytologiska dimensioner, dvs män är män och kvinnor är kvinnor, enligt manligt/kvinnligt typifieringens alla tänkbara variabler. Det känns beigt, out of date och mer och mer irriterande ju mer jag läser. Någonstans tror jag att Östergren är totalt omedveten om detta drag i hans prosa, kanske rent av helt ointresserad av den intersubjektiva nivån mellan män och kvinnor i hans roman. Hur det än är känns det som att författaren själv inte tagit ett steg för att nyansera relationen mellan könen i sin berättarkonst sen han skrev "Gentlemän".

De romaner jag läst är: Jan Arnald, "Maria och Artur", Alexander Andorihl, "Regissören", Torbjörn Flygt, "Underdog", Sara Stridsberg, "Drömfakulteten", Monika Fagerholm, "Den amerikanska flickan", Susanna Alakoski, "Svinalängorna".