Patriarkatets lojala kvinnor och kärleksmyten

När jag läser intervjun med Maria Sveland (Aftonbladet, 070416), författare till romanen "Bitterfittan" ser jag hur hon som en modern Simone de Beauvoir avslöjar myterna kring äktenskapet, livet med barn och kärleken, som flickor och kvinnor proppas fulla av sen barnsben.
Själv tycks hon genomskådat hyckleriet om den jämställda familjen, när hon själv fick barn, vilket fick henne att skriva boken.
När ska kvinnor förstå att jämställdhet och familj är två pusselbitar som aldrig kommer att passa ihop, så länge familjen är en institution som grundas på patriarkala ideer. Det spelar ingen roll om kvinnor blir ekonomiskt oberoende, så länge de förvandlas till oväsentliga andra i familjen, dvs får ett värde bara genom att generöst dela med sig av sex, omsorg, omvårdnad och tid utan att kräva att mannen gör detsamma.

I min magisteruppsats "Simone de Beauvoir och sexualiteten" försöker jag reda ut att det är samma sak när det gäller sexualiteten. Så länge kvinnor går med på att vara sexobjektet (läs: kroppen som den subjektive mannen sätter på) och kallar det för romantisk kärlek kommer heller aldrig sexualiteten att bli ett område där jämställdhet mellan könen råder. Mao, det handlar inte bara om lönen, utan lika mycket om att bli ett subjekt på hemmaplan och i sängen och att inse att mannen lika mycket som kvinnan pendlar mellan positionen subjekt och objekt i förhållande till sig själv och andra. Det är först när vi avmystifierar myterna om sexualiteten och den romantiska kärleken, som vi kan sluta använda könsskillnaden som utväg för att kvinnor nedvärderas, "frivilligt" underordnar sig män och dessutom försvarar det.

När vi kvinnor tillåter oss att bli de bitterfittor vi borde vara, har vi förhoppningsvis tagit ett steg ut i verkligheten och lämnat de romantiska ideerna om den kvinnliga respektive manliga sexualitetens "natur", äktenskapet som kvinnors högsta dröm och familjen som dess lyckorike, bakom oss.
Tyvärr överskuggar kvinnors benägenhet till romantiska drömmar - som bl a veckotidningar lever av - det patriarkala maskineri som göder dem.
En bitterfitta som tar konsekvenserna av det romantiska hyckleriet kan inte annat än avstå från både traditionellt familjeliv och standardiserat heteroknull. Mycket begärt kan tyckas, men inte om man inte längre tänder på att lura sig själv genom att tycka det är ok att få sitt värde genom att ensidigt vara till för andra.