Killar som gillar varann

Ser på bloggen och i "bladet" att killar som normalt inte gillar varandra Calle Schulman och Ronnie Sandahl - åtminstone inte har samma tonläge - hissar Björn Ranelid, efter hans senaste shame-on-Sverige tour i kvällisarna. Schulman diggar Björnens allvar och Sandahl tycks göra vågen för gnälligheten, som en svensk världsgren.
Själv är jag urless på Ranelid och de andra surgubbarna Ulf Lundell och Ernst Brunner, som Sandahl myser över. De är så grandiosa att de helt tappat självdistansen och humorn, vilket är skrattretande i sig även om det inte är meningen.

Att så här några år efteråt (i dagens Expressen publiceras ett utdrag ur Måns Ivarssons Lundellbiografi som är på väg ut på marknaden) läsa Lundells uttalanden och agerande i samband med Karolina Ramqvists recension av Lundells låttexter känns pinsamt å hans vägnar. Varför denna bredsida mot Ramqvist? Varför detta kvinnoförakt så strax under ytan av välfernissad sk feminsim?

Samma sårade machisimo spelades upp när Ranelid fick kommentarer om läppglans i en Linda Skugge recension några år senare. Sen dess, eller om det var före vantrivs Ranelid i kulturen och hävdar gång på gång att: Ingen skriver så bra som han, medan vem som helst kan göra en Liza Marklund. Ingen är en så storartad människa som han unt zu weiter. Varför håller han på så här?
Både han och Uffe vill lämna Sverige, detta hemska land som svikit alla ideal och är helvetet på jorden.
Vad är det som är så attraktivt med det?