Unni Drougge hänger ut fd man och drabbas av en Maja Lundgren

Knappt har krutröken mot Maja Lundgren lagt sig förrän patriarkatkramarna laddar om och siktar mot ett nytt mål: Unni Drougges självbiografiska bok "Boven i mitt drama kallas kärlek", som publiceras i dag.
Problemet för de som bashar Drougges projekt är å ena sidan att hon publicerar den för kvinnomisshandel straffade mannens autentiska namn - Niclas Salomonsson, litterär agent, som jobbar med många kända svenska författare - å andra sidan att hon måste vara sjuk.
Mönstret känns igen och är identiskt med det som ingick i drevet mot Maja Lundgren.
Redan förra veckan började Thomas Nordegren i "Nordegren i P1" smygskjuta mot författaren: "Varför nämner du honom vid hans rätta namn? Var det nödvändigt?"
Han får visserligen svar på tal av både författaren och den inbjudna litteraturprofessorn Lisbeth Larsson.
UD: Märklig fråga. Jag skyddade honom i sju år med hela mitt liv som insats. Skillnaden är att jag har slutat med det nu.
Lisbeth Larsson menar att Nordegrens sätt att intervjua Unni Drougge är ett exempel på att män ska skyddas till varje pris och att deras privatliv aldrig ska vädras.
LL: Du ifrågasätter Unnis sätt att hänga ut sin man, men du skulle lika gärna kunnat identifiera dig med henne - tycka att det hon varit med om är förfärligt - som är ett annat sätt att se på saken.

På bloggen är brudarna igång och ifrågasätter i bästa patriarkatkramarform Drougge helt utan att ta in den psykologi som ligger i botten på destruktiva relationer av det här slaget. På "Isobels text och verkstad" ifrågasätter Expressenskribenten bokens grundpremiss eftersom hon inte förstår hur hon kan älska den här mannen: "Och då faller ju hela upplägget. Vanvettet i att hon inte på 7 år reser sig upp och går tappar sin inneboende tragik och blir i stället bara knäppt."
Vad menar Isobel? Att Unni Drougge får skylla sig själv, eller...?
Katrin Schulman är inne på samma tema. Hon har läst en artikel med författaren och konstaterar: "När jag läser den här texten tycker jag naturligtvis att Unni är en patetisk människa." Längre fram förklarar hon varför: "...jag tycker det är patetiskt att som kvinna låta sig själv bli misshandlad."
Och så kan man naturligtvis se på saken. Men att Unni genom att beskriva en verklighet som hon är långt ifrån ensam om att ha erfarenhet av, det kommenterar inte Katrin. En patetisk verklighet må hända, men lika fullt en reality, som Unni Drougge nu modigt vädrar ut ur sitt liv.

Unnis Drougges självbiografi liknar 70-talets politiska bekännelselitteratur där kvinnor genom att berätta sin egen historia pekar på ett generellt förtryck, enligt LL.