Time out, Birro!

Så har jag plågat mig igenom ännu ett avsnitt av DN:s Johans Cronemans älsklingsserie "Upp till kamp".
"Fantastiska kvinnoporträtt" sa nån här på bloggen, när jag efter första avsnittet tyckte att manusförfattaren Peter Birro - i vanlig ordning - glömt bort kvinnorna.
Jo då, de får vara med men på männens villkor, antingen som sångerskan som ger upp för att följa sin FNL-snubbes (som gör vad han kan för att noncha hennes drömmar) politiska ideal, lämnar scenen och så vips ligger han där i den gemensamma sängen med en annan brud. Fantastiskt!
Eller den andra bruden, som pluggat sig upp till läkare, för att till slut ändå sitta och gråta i ambulansen när pundarkillen tagit en överdos. Fantastiskt!

Hur många gånger ska vi behöva se dessa uttjatade skildringar om grabbarnas 60- och 70-tal: Pling, plong på gitarren i en sliten kvart med en halv pava som ända sällskap, eller med en kanyl i armen och en knarkarbrud i sängen. Eller en skäggig politisk agitatör som drömmer om revolutionen på sitt sätt.
Jag håller med Natalia Kazmierska (Expressen 070907) att Birros romantiska "karlakarlakommunism rakt av ratat rödstrumporna, är faktiskt skandal".

Jag sa det efter första avsnittet och jag säger det igen: "Upp till kamp" i Birros nostalgiska tappning framstår i 2000-talets perspektiv som ett sant pekoral som väver vidare på mansmyter av daterat slag. Två veckor framöver kommer jag att ägna måndagkvällarna åt nåt annat.