Ebba Witt-Brattström in my dreams

Såg precis om SVT:s "Mötet" mellan Ebba Witt-Brattström och Susanna Alakoski och förstår plötsligt Ebbas mission, som jag i ärlighetens namn haft visst motstånd till under alla år då hon varit min professor i litteraturvetenskap.
Åh, jag kan inte låta bli att blinka mot min husgudinna Simone de Beauvoir, som först i 40-årsåldern förstod att hon var kvinna och att det var något annat än att vara man. Jag trodde jag fattade det där mycket snabbare. Jag har ju en examen i både genusvetenskap och litteraturvetenskap med genusinriktning, förutom att jag jobbat på Centrum för kvinnoforskning i flera år. Jag om nån, borde ju veta att det är skillnad. Och visst, på ett sätt - teoretiskt - har jag nog fattat allt det där, men när jag såg Ebba tala om hur hon förhånats för att hon talar om moderlighetens villkor och det moderliga samhället i det sammanhang hon målar upp, då känner jag - praktiskt - att det är nog först nu som jag förstår det särskilda - och att det är det som är grejen - med att vara kvinna.
Ebba drar den långa historiska linjen av kvinnor som ställt sig upp och sagt till männen: "Ok, så säger ni, men jag säger så här." Kvinnor som givit exempel på något annat, inte krampaktigt strävat efter och satt likhetstecken mellan likhet med man = jämställdhet. Det är nåt annat att vara kvinna. Varför har vi så jävla svårt och är så skiträdda för att säga det?

ps
Jag röstar för att Ebba startar en ny medborgarskola för kvinnor, apropå Fogelstad. Jag kommer anmäla mig direkt