Från Bangfeminism till The Line of Beauty

Dilsa Demirbag-Sten, själv levande vitt västerländskt överklassliv på Östermalm, anklagade häromsistens (Expressen, 070103)"Bangdamerna", dvs de vita medelklasskvinnor som står bakom den feministiska tidskriften Bang, för att leva i ett litet reservat, som utestänger perspektiv som kommer från icke-etniska svenskor som hon. Att Dilsa som kommer från ett trampat jordgolv i Irakiska Kurdistan - som hon berättat i sin självbiografiska bok "Stamtavlor", 2005 - ständigt gör ett nummer av sitt utanförskap är pinsamt eftersom hon, mer än jag som råkar vara född i det här landet, har blivit en del av den självtillräckliga stil som det innebär att vara just västerländsk, vit, medelklass. Att hon sen passar så bra in och används som exempel på den västerländska bilden av den omvända "vilden" (läs: ociviliserade utomeuropeiska folkmassan)som kommer till insikt om västerlandets överhöghet och flitigt tjänstgör som dess ideologiska nyttiga idiot, borde hon som är så begåvad inte ställa upp på. Men hon gör det och hon gör det passionerat.

Det kanske beror på att Dilsa, liksom "Bangdamerna" som lunchar på Östermalm och räknar Mulberry Bayswater väskor - sina egna inräknade - och Expressen-kollegan Isobel Hadley-Kamptz, som faller i trans över "delikata antikviteter", "tweedkavajer och perfekt skurna dubbelknäppta rockar" i överklassåpan "The Line of Beauty", som nu visas i SVT 1 (sista delen av tre i kväll, 21.00), suktar mot den "riktiga" överklassen och krampar efter de rätta accessoarerna för att visa åt vilket håll de strävar.

När Dilsa säger att hon, som liberal, har mer gemensamt med perspektivet i den nya "vänsterpräglade" tidskriften "Slut", eftersom den ger röst åt invandrarkvinnor, så är det en sanningen med modifikation. På samma sätt som när hon säger: "Bang säger mig helt enkelt inget om mitt liv". För som Dilsa så sant påpekar till slut i sin artikel "är det privata högst politiskt".

TV-serien "Line of Beauty" bygger på den Bookerprisbelönade romanen med samma namn av författaren Alan Hollinghurst och skildrar Thatcher-åren ur överklassperspektiv. I boken är huvudpersonen en medelklasswannabe-överklass, som gör allt - dvs glömmer var han kommer ifrån - för att passa in i överklassen när han för en tid får en fribiljett dit. Han tycker precis, som Isobel i Expressen, att "absolut makt är sexigt" och faller precis som hon, som i sin betraktelse över serien utbrister: "För starkare än så här känns inte kärlek vid första replikskiftet." Men hon påpekar något tillnyktrad i slutet av sin artikel att till slut visar det sig att blod är tjockare än vatten.