Gå och se Miriam Bäckström på Färgfabriken den här veckan

I postmodernistisk anda ifrågasatte Dan Wolgers samtidiskonsten som ingen annan på 90-talet. En del av konsten förvandlades från performance till process,konstbegreppet osäkrades och konstnärsidentiteten ifrågasattes genom hans projekt, som kulminerade när han bad en reklambyrå göra en utställning i hans namn.
Sen dess har Ernst Billgren gjort en Wolgers i romanen och dramaserie "Komittén" på SVT, där en känd konstnär lät en ung kollega ta över sin utställning på Liljevalchs.

På en nivå är Wolgers och Billgren upptagna med att utforska gränsen mellan fiktion och verklighet med utgångspunkt från identitet, närmare bestämt konstnärens identitet. Vad är en konstnär? Finns det en ursprunglig identitet, som går att urskilja? Är det överhuvudtaget intressant att peka ut en sådan? Eller är det processen i sig där konstnärsnamnet bara blir en utgångspunkt, som är det som konst handlar om?

Inom litteraturen har de senaste åren flera författare lekt med spänningen mellan fiktion och verklighet. Alexander Andohril i sin roman som använder sig av Ingmar Bergman som utgångspunkt och Jonas Hassen Khemiri som använder Jonas Hassen Khemiri som en huvudkaraktär i sin roman Montecore. Ett annat exempel är författaren JT Leroy, som berättade sin egen hemska uppväxthistoria som truckerhora och hyllades för det. Senare avslöjades att Leroy var fejk liksom barndomsskildringen. Allt var uppdiktat av två andra personer. Precis som Lonelygirl15 som lanserades våren 2006 på YouTube. Tonårsflickan Bree som då började lägga ut dagboksfilmer om sig själv och snart fick en miljonpublik, visade sig ett halvår senare vara två 27-åriga killar från Los Angeles som låtit en skådespelerska gestalta deras påhitt. Men avslöjandet om att Bree inte var verklig påverkade inte publiken, som fortsatt att kolla in videodagboken och kommentera, som om ingenting har hänt, dvs det tycks inte spela någon roll om Bree är verklig, enligt traditionella definitionsmönster.

Miriam Bäckström tar i sin utställning Kira Carpelan, på Färgfabriken fenomenet fiktion-verklighet ytterligare ett steg (sista utställningsdag 070311). Jag ser den som en fortsättning på utställningen Rebecka från 2004.
Jag såg den på Konstakademin och det var en mycket säregen upplevelse att se den filmen, där Miriam Bäckström filmar skådespelerskan Rebecka Hemse, samtidigt som hon intervjuar henne. Efter ett tag osäkrar filmen betraktarens kontroll över vem som är vem och var gränsen går mellan Rebecka och Miriam. De flyter ihop och skapar något som är varken eller, eller både och. Det enda som är uppenbart är att det hela sker i en form av beroende mellan dem, att konstnären Miriam behöver skådespelerskan Rebecka för sitt utforskande.
Utställningen Rebecka påminner om Wolgers, Billgren och exemplen från litteraturen och YouTube, genom att hon som konstnär gömmer sig.
I Kira Carpelan kliver Miriam Bäckström fram vid sidan av Rebecka Hemse och filmas av Kira Carpelan. Konstnärens behov och beroende av den andra blir på så sätt synligt och betraktaren kan följa hur de båda, konstnären och skådespelaren, talar till varandra. Eller talar de genom varandra? Är det Miriam som dubbleras genom Rebecka eller är det Rebeckas närvaro och synpunkter som gör Miriam tydlig? Verket ger inga svar, men ställer däremot så många frågor att jag till slut undrar om det överhuvudtaget går att - och om det i såna fall är intressant - att säga vad den ena börjar och den andra slutar. Om det inte är just det som är verkets styrka att det uppenbarar beroendets betydelse och vikt för att att beskriva vad en människa är; att vi blir till i mötet med andra och att vi behöver andra för att kunna uttrycka oss.
Jan Åman, konstchef på Färgfabriken, säger i sin text till utställningen att han tror att "Miriam Bäckström behöver Kira Carpelan på samma sätt som den portugisiske Frenando Pessoa (författare, min anm) behövde alla sina poetiska alter egon. Och att hon därmed vill visa på något mycket specifikt som ytterst har med det konstnärliga språkets möjligheter att göra."

Bakgrunden till utställningen är att Miriam Bäckström inbjöds att göra ett projekt och en utställning på Färgfabriken. Hon ville i sin tur ställa ut Kira Carpelan, konstnär som examineras från Konstfack i Stockholm 2007. Carpelan fick tillgång till Bäckström, hennes konst, kunnande och nätverk. Samtidigt filmar Bäckström hela processen. Utställningen Kira Carpelan är den film som Carpelan producerat under processens gång. Senare kommer även Bäckströms film om processen att visas på Färgfabriken, samtidigt som hon publicerar en bok om hela projektet.

Det här är det mest spännande konstprojekt man kan ta del av i Stockholm för närvarande, så missa inte chansen att se det på Färgfabriken den här veckan. Men be gärna att få ett exemplar av Lars Åmans text Lonelygirls. Den underlättar definitivt möjligheten att ta till sig det här verket.