KulturExpressen på nätet rena skämtet mot sin vilja

När Per Svensson, kulturchef på Expressen ska ställa frågor och komma med synpunkter under senaste programmet på nätet "Snäll och kränkt?" (se via tidningens hemsida eller AxessTV), avslöjar han sin totala okunskap om att intellektet hänger ihop med empatin. Han tycks ha en känslomässig hangup kring att vara empatisk och blandar okunnigt ihop det under hela programmets gång med att vara snäll (vilket ju inte är samma sak), vilket faktiskt blir jävligt kul.
För att bevisa att "snällisarna" är fåniga hade man bjudit in "dummisen" Maciej Zaremba, som i en artikelserie i DN senaste veckan skrivit en hårdvinklad artikelserie om hur kränktheten breder ut sig som en ny farsot i Sverige. Men den debatten, som ju är jävligt intressant i sig och som det finns mycket att säga om, förbleknade och hamnade i skuggan av Svensssons aversion mot snällhet (vad det nu är för fel med det?) och hans illa dolda privata korståg mot alla snällisar.

I det sammanhanget var det en komisk höjdpunkt att höra Svensson och kulturskribenten och poeten Maria Küchen vara rörande överens om att det är skillnad mellan privat och offentligt: Küchen genom att förvånat låtsas överraskad över att man tycker illa om en skribent som skriver något man själv är motståndare till och Svensson genom att dra en järnridå mellan det privata och det offentliga. Men allvarligt talat: Går det? Är det inte bara en slags hycklande fernissa som man drar på sig - och ibland som i Svenssons fall helt genomskinlig - när man går in i en TV-studio eller på annat sätt uppträder i offentligheten. Jag menar jag har svårt att fördra Isobel Hardley-Kamptz efter hennes krönika i Expressen i veckan om vuxnas sexskräck, som enligt mitt sätt att se blir en öppning för att pedofili nog inte är så farligt, trots allt. Det betyder inte att jag skulle slå henne på käften om jag råkade på henne på stan, efterom det inte ingår i normal umgängeston i mina kretsar, men om vi hamnade i en diskussion skulle min aversion mot de ståndpunkter hon för fram framgå och hur ska jag kunna skilja dem från personen som uttalar dem, även om vi för en debatt under civiliserade former. Kanske kan vi komma överens kring en rad andra frågor, men just i denna skulle jag ha svårt för hennes syn på saken. Då kan jag känna hat - kanske inte som Sigge Eklund sa i programmet att man hatar personen -mot hennes åsikter och det är klart att i förlängningen blir det ju svårt att skilja de tu. Men lik förbannat måste jag alltid påminna mig om det som nån sa apropå demokrati, att: Jag hatar dig för det du säger, men jag är beredd att dö för att du ska ha rätt att säga det.
Och det där med att hata kan komma ut som förrakt eller nedlåtenhet (dvs dum i stället för snäll), vilket Zaremba är så infernaliskt bra på. I programmet visade han prov på den konsten genom att svara på frågan om varför han inte bemött Aftonbladets kulturskribent Åsa Lindeborgs angrepp på hans serie om kränkthet med att säga, att han tydligen blivit Lindeborgs personliga demon, vilket var mycket smickrande, dvs han skiter fullständigt i var hon säger, även om hon kommer med en väl underbyggd kritik, som går ut på att Zaremba är emot välfärdsstaten och demokratin. Så talar en överlägsen man som har väldigt överskattad syn på sig själv och det han gör, att han inte ens bemödar sig med att gå i svaromål. Pinsamt!