Maria Abrahamsson och machomännen i näringslivstoppen

Det är alltid kul att läsa Maria Abrahamsson, ledarskribent i SvD. Inte för att jag håller med henne i de feministiska spörsmål som hon tagit som sin livsuppgift att demonisera, utan för att slipa de egna argumenten.
Efter ett tag - och det är några år sen Maria tog över den anti-feministiska stafettpinnen efter de tidigare feministjägarna och näringslivskramarna Marie Söerqvist och Susanna Popova på SvD - ser man hur argumenten tuggas om, utan nyansering eller problematisering.
Det största problemet med den anti-feministiska ligan, starkt knuten till svenskt näringsliv, är att de är totaly könsblinda. De varken ser eller hör att kvinnor och män är ojämställda i det här landet. De hänvisar mekaniskt till att kvinnor är fria och själva väljer sina liv i alla lägen. Att tala med dem om könsdiskriminerande strukturer och vikten av att driva jämställdhetsfrågor via politik och lag går inte. De är ju "liberaler"; de tror på "friheten", "det egna valet", "självbestämmande" och "äganderätt". Så fort man säger samhälle (kollektiv) och stat (läs: politik/lag), dvs kollektiva lösningar då kommer de dragande med orden (inom citattecken ovan).
Men de där orden är så fluffiga att de egentligen inte betyder någonting om de inte fylls med definitioner och innehåll.

Nu senast är det Rothsteins debattartikel (DN, 070127) om kärnfamiljen som ett anti-feministiskt projekt, som Maria ger sig på (SvD, 070130). Så länge Rothstein sin vana trogen kritiserat genusforskningen har Maria inte haft några invändningar, men nu gör hon honom till en fiende i det anti-feministiska projektet. I Marias underbara värld finns inga problem med att mamma stannar hemma med barnen medan pappa jobbar. Att påstå något sådant är detsamma som att underhålla myten "om att unga kvinnor är viljelösa våp, oförmögna till egna genomtänkta livsval".

Om man följt de här anti-feministbrudarnas skriverier och ställer dem mot Anita Göranssons, professor i kvinnohistoria, elitforskning börjar man förstå. För vill man bli accepterad i näringslivet är det avgörande att dela den värdegrund som råder där. Göransson har tidigare och nu senast i den färska rapporten "Maktens kön, kvinnor och män i den svenska makteliten på 2000-talet" (presenterades på DN Debatt, 070129) visat att näringslivets toppskikt i dag består av Sveriges värsta machosnubbar. Glöm han i nätundertröja med en ölburk i näven framför Sportspegeln i nån Stockholmsförort - de mest traditionella och könskonservativa männen återfinns i styrelserummen. Det är därför som näringslivskramarbrudar som Maria, Susanna och Marie tycker det är bra om mamma stannar hemma med ungarna för 3000 spänn i månaden och toppen med pigor som tar hand om barn och städning. För att tro att styrelseproffspappa skulle vilja vara hemma med snoriga ungar eller ta tag i golvmoppen när det behövs, kommer inte på fråga. Bara i resten av samhället tycks något sådant möjligt.

Mer fokus borde riktas på näringslivspappan och hans 1800-talsvärderingar, för i dagsläget är han en av de största stoppklossarna för ökad jämställdhet mellan könen i det här landet.