Män skyddar män i frågan om mäns våld mot kvinnor

"Debatt" i SVT i går kväll om misshandlade kvinnor är ytterligare ett exempel på att feminismen trampar vatten. Det enda nya och intressanta med intervjun med Iréne Haglind, fd misshandlad hustru till den dömde generalmajoren Tony Stigsson var att den visade att det finns flera tabun som måste brytas kring mäns våld mot kvinnor.
Haglind påpekade att hon tror att det är svårare för kvinnor till män med mycket makt (läs: hennes man, som var en av ÖB:s närmaste medarbetare)att anmäla. På frågan om varför då, svarade hon: "Det handlar om kontakter i samhället." Haglind ville inte utveckla vad hon menade med det, utan svarade: "Vet inte om jag vågar göra det."
Därmed släppte Stina Dabrowski, som intervjuade, den tråden och tog heller inte upp den i den senare studiodebatten där Haglind inte medverkade.

Män skyddar män eller det sk broderskapet kommer till de utpekade männens hjälp. Så tolkar jag Haglinds rädsla för att tala om den tystnad som är nästa tabu att bryta när det gäller mäns våld mot kvinnor.
Nu har vi under de senaste åren sett och hört kvinnor ur alla samhällsklasser, kända som okända träda fram och berätta om att de blivit misshandlade av en man de älskat eller kanske fortfarande gör. I går fick vi höra några redan kända misshandlade kvinnoröster ta till orda igen och några nya berättade. Men de misshandlande männen tillåts fortfarande att gömma sig, men hälsar samtidigt osynligt som en allmän röst i debatten att de är oskyldigt dömda eller hävdar att den misshandlade kvinnan ljuger. Dessa våldsmän kallas ibland psykiskt sjuka, ibland alkoholister samtidigt som vi får veta att de kan vara din bästa vän eller din granne. Men fortfarande svävar vi i ovisshet om varför de tillåts fortsätta, för det finns ingenting som tyder på att mäns våld mot kvinnor, trots all uppmärksamhet och alla samhällsinsatser, minskar.

Då måste man angripa problemet på ett annat sätt och en början på det är att tala om den broderskapskultur som råder bland män såväl som kvinnor, som handlar om att skydda den man som slår, antingen genom som kvinna själv ta på sig skulden (tycks vara allt färre som gör) eller att som man eller samhällsinstitution vägra se, indirekt acceptera att mäns våld är ett effektivt maktmedel såväl mot kvinnor, barn som andra män. Så länge det främst är kvinnor som diskuterar våld mot kvinnor accepterar samhället att det är en kvinnofråga och som sådan behöver inte män - de som inte slår - lägga sig i. Och eftersom få män erkänner att de slagit en kvinna och än färre säger sig känna någon så kommer inget att hända i frågan om mäns våld mot kvinnor. Man kan ju t om börja undra om dessa våldsmän verkligen finns då vi aldrig får höra deras röst i debatten. Jag tror att det beror på att män skyddar andra män - omedvetet eller medvetet - och det är så broderskapskulturen fungerar, dvs det är inget att prata om och det vi inte pratar om existerar som bekant inte, eller är på sin höjd en utsaga från ett hysteriskt fruntimmer.