Lindas Rosings nakna sanning

Jag skriver på www.sourze.se sen några veckor tillbaka. Samtidigt blev Linda Rosing krönikör där och hennes första krönika om att ingen jävel ska lägga sig i om hon viker ut sig är intressant. Vem är Linda? Själv framställer hon sig som både offer och smart exhibitionist. Hon menar att å ena sidan har mediabilden av henne ställt sig i vägen för en seriös karriär som föreläsare och politiker, å andra sidan slår hon ur underläge och viker ut sig igen. Hon har försökt att bli accepterad och sedd som nåt annat än blåst bimbo och runkojekt, men alla bara skrattar och skakar på huvudet.
Att media skapat en Linda som hon själv inte känner igen är en sak, men som läsare bryr vi oss inte så mycket om sanningen när det gäller henne. Hon är ett fenomen - som pekar bortom henne själv - och som berättar historien om den dåliga flickan och det är den sagan som media frossar i genom namnet Linda Rosing. Och vi andra, fina flickor och andra fina läsare och TV-tittare, vi slickar oss lystet runt munnen och sväljer skiten. Kvällisarna vältrar sig i myten om den dåliga flickan och vi älskar att höra den om och om igen, medan Linda, som hon så målande beskriver i sin krönika, inte har en susning att bli nåt annat i våra ögon, eftersom en dålig flicka alltid är en dålig flicka. Det där lär vi oss tidigt och det sitter oftast i resten av livet. Hur skulle det annars se ut? Om kvinnor kunde knulla i TV utan att bli stämplade för tid och evighet. Det är så lätt att sucka över alla Lindas försök att bli accepterad, som nåt annat än en korkad bimbo, så lätt att raljera och känna sig mycket bättre själv, som kvinna och som mamma. Ingen lyssnar på Linda, i stället ska Linda lyssna på självutnämnda prussiluskor som Skugge, eller nån annan som tar sig rätten att läxa upp henne. Linda är som horan, hon kämpar förgäves liksom sin horsyster mot en stigmatisering. Linda stavas porr och horan säljer sex. Kvinnor som sysslar med sexualitet är dömda i förväg, för att vi andra som inte har sexstigmat ska kunna känna oss lite finare och lite bättre i våra radhusnegligeer. Vi fördömer våra systrar och kollar in en catchy p-rulle på lördagkvällen, i stället för att tänka ett steg längre och rikta kritiken mot männens hycklande sexualitet som det i själva verket handlar om och som Linda genom sin blotta existens talar om. "Hör horan" löd rubriken på en kommentar till Petra Östergrens bok "Porr, prostitution och feminister" härom veckan. Lyssna på Linda, skulle jag vilja lägga till.