tisdag 12 februari 2008

Skillnaderna på moderskapssyn mellan Claeson och Witt-Brattström

När Ebba Witt-Brattström hamnar på samma sida i en debatt om moderskap som biologisten och hemmamammadebattören Elise Claeson, som i SVT:s "Beckman, Ohlson och Can" i går, då har vi missat några nivåer i Witt-Brattströms tänkande som jag ser det, eller också har jag helt missuppfattat henne.
Diskussionen om moderskap är som den om horan, enligt min mening, en av de viktigaste i modern feminism. Det handlar på nåt sätt om åtskillnaden mellan kvinnor, som antingen madonnor (läs: mödrar) eller horor. I min definition är de slavar båda - fastlåsta i olika omvårdande och givande "kvinnligheter" som givits dem som Simone de Beauvoir så riktigt påpekade - fast i olika roller.
Problemet är just att som Claeson definiera omvårdnaden och givandet, som ett tecken på att män och kvinnor är olika. Jag är med på att könsrollerna är olika och att som Ebba påpekar mer av det som förknippats med den kvinnor borde bli en bärande roll även för samhällets medborgare - män som kvinnor - i det offentliga livet: Uppvärderas. Gärna!
Men Claeson med sin biologism och sitt hat mot feministiska mödrar som Alva Myrdal och Simone de Beauvoir utgår i sin syn på människan från att könsskillnaden är något deterministiskt, genetiskt överfört och som vi inte kan göra så mycket åt. Utan det är bara att gilla läget och som hon själv säga upp sig från jobbet i 10 år och bli hemmafru i och med att barnen kom. Witt-Brattström, däremot valde ju en helt annan väg: Var hemma 6 månader, delade moderskapet med faderskapet, blev förälder och återvände sen till arbetet. Det är inte samma sak som att hon förespråkar en "unisexförälder", men hon anser att båda föräldrarna är lika viktiga.
Det är faktiskt något helt annat än Claesons framhållande av modern - på faderns bekostnad - som oerhört viktig för barnen. Det är för att dagens mammor både arbetar och ska vara mammor som de mår dåligt, sa hon och slängde indirekt en känga till Witt-Brattström, som tycker att hon som själv växt upp med en yrkesarbetande mamma att "good enough mother" är gott nog för barnen.
Så klart det är om männen tar sitt barnansvar, som Maria "Bitterfittan" Sveland så riktigt påpekade.
Och då kom kvällens cliffhanger från hemmamammornas förespråkare Claeson - var det månde hennes egen erfarenhet hon där gav uttryck för - "Men om han inte vill det, ska han tvingas då?"
Om han vill ha barn med allt vad det innbär blir svaret på den frågan ganska självklart, om man är för en jämställd familj och ett jämställt samhälle, vill säga.
Är Elise Claeson det? Efter gårdagens fråga som hon själv ställde är hon det svaret skyldig.

1 kommentar:

Anonym sa...

Varför tjatar Elise Claeson förresten om USA som ett paradis för mammor hela tiden? Och varför korrigerar ingen henne?
VET hon inte att hundratusentals fattiga kvinnor varje år går och jobbar eller studerar två veckor efter förlossningen? (Papporna har väl tur om de ens får ledigt från jobbet för att närvara vid förlossningen).Barnen får efter de här två veckorna i bästa fall vistas på ett daghem någon välgörenhetsorganisation står för, eller tas om hand av någon anhörig som verkligen bryr sig om dem. I sämsta fall lämnas de med en alkoholiserad barnflicka som får en tiondel av mammans låga lön.
Men de här mammorna och deras barn existerar kanske inte i Elise Claesons idealiserade bild av USA.
Visst är modersmyten farlig.
Men man kan hamna i det andra diket också.
De fattiga mödrar i USA som är borta 12 timmar om dygnet från ett två veckor gammalt spädbarn är knappast det ultimata beviset på kvinnlig enmanicipation tycker jag...