K G Hammar om äktenskapet som förmynderi

Inom feministisk forskning har medeltida abedissor och andra nunnor, som Hildegard av Bingen och vår egen heliga Birgitta setts som ovanligt jämställda kvinnor i ett i övrigt ojämställt samhällsklimat. Nu visar Catharina Andersson i sin avhandling "Kloster och aristokrati, Nunnor, munkar och gåvor i det svenska samhället till 1300-talets mitt" (Historiska institutionen, Göteborgs universitet) att det bara är en myt. Avhandlingen bygger på genusteori och gåvoteori. Den senare utgår från gåvors och gengåvors relationsskapande och relationsförstärkande betydelse. Aristokraterna ägnade sig åt att denna verksamhet och det var inte prylar i största allmänhet som de skänkte till kyrkan - en del av samhällets maktssfär - utan det var sina egna döttrar.
Traditionellt har det setts som ett billigare alternativ till äktenskap, men Andersson menar att det snarare handlar om att öka den egna soiala statusen och prestigen.

På grund av kvinnors underordning (läs: mindre värde) så var det främst flickor som skänktes. Pappa, förmyndaren lämnade mao över dottern till klostrets ledning och inte som i det mer vanliga fallet till en förmyndande make. Klosterlivet innebar alltså inte större frihet för den unga kvinnan, som feministisk teori hittills hävdat.

K G Hammar, fd ärkebiskop (1997-2006)avslutar sin recension (DN, 070212) med den den subversiva slutsatsen: "Och den som tagit del av den högljudda diskussionen på temat ´bevara äktenskapet!´ läser boken med ett leende. Bevara vad? Forna tiders förmynderi?"