Violettas fans vill upprätta horan

Kanske den mest intressanta prostitutionsdebatten för tillfället pågår inom operakritiken. Medan den står och trampar vatten i madonna-hora träsket i samhället i övrigt, händer något gränsöverskridande bland dessa operafans.

Verdis klassisker La traviata har den senaste månaden haft premiär i Stockholm och nu i dagarna i Göteborg. Själv såg jag Kaspar Bech Holtens version i Stockholm, utan att röras till tårar av den dödsdömda kärleken mellan horan Violetta och Alfredo. Mitt sällskap däremot grät med de två turturduvorna, medan jag kände mig kall inför historien som den gestaltades. Jag skrev om det där i bloggen "Varför måste alla kvinnor dö på Operan?", 070123 och menar att storyn inte funkar längre, pga att något har förändrats i vår syn på kärlek sen 1800-talet. Men redan då var Verdi tvungen att placera historien ett århundrade tidigare, för att det inte skulle väcka för mycket anstöt i publiken: En man av folket blir kär i en hora, kommer aldrig på fråga. Att operan i själva verket byggde på den verkliga och av författaren Dumas djupt älskade Kameliadamens - horans - tragiska och alltför tidiga bortgång fick liksom inte skina igenom.

Det lustiga är att operakonstens hantverkare fortfarande vill mörka verkligheten, men nu är det kritikerkåren i allmänhetens tjänst som säger ifrån. Om La Traviata ska ha något på en operascen att göra i dag måste operan våga svara på frågan: Varför lämnar Violetta Alfreda? menar Martin Nyström (DN, 070212)och fortsätter: "Kan hon överhuvudtaget förstås som en modern kvinna?"

Egentligen handlar det om en scen, vilken operan i sin moderna gestaltning tycks stå och falla med och det är duetten mellan Violetta och Alfredos far, Germont. Det är nämligen farsgubben som söker upp Violetta och tvingar henne att lämna sonen för familjens bästa och hon viker sig. Nyström tycker att Bech Holten i denna scen blir "överaskande räddhågsen och lättköpt" när det räcker med att Germont hötter med bibeln så är Violetta beredd att ge upp kärleken. David Radoks lösning i Göteborg får ännu sämre betyg av Nyström: "Radok har bestämt sig för att denna sen är likt en djuphavsklocka som sänks ner i det förflutna. En återställare av all ursprunglig ordning: man är det man är. [...]kvävande abstrakt."

Och Nyström är inte ensam i sin kritik, även om han går längst i att nyansera spelet kring de otidsenliga könsrollerna på scenen. I SvD, Expressen och i P1:s Kulturnytt har man också gjort tummen ner. Vem kunde tro att den just nu mest brännande debatten om gränsen mellan den fina och den fula flickan - hora-madonna komplexet - skulle ske bland landets operakritiker? Inte ens denna stockkonservativa konstform visar det sig verkar i en hermetisk bubbla vid sidan av de frågor som samtiden ställer.