Bakom myten Katharine Hepburn

För hundra år sen föddes Katharine Hepburn, som tillsammans med Greta Garbo, f. 1905 var förra seklets emblematiska Hollywood-stjärnor, men i sina filmroller av helt olika slag. Medan Garbo fick epitetet "den gudomliga" var Hepburn kvinnan som gick sin egen väg, synbart opåverkad av omgivningens krav på hur en filmstjärna skulle vara.
Men tydligen inte när det gäller sexualiteten, där gav hon enligt biografen William J Mann i "Kate - The Woman Who Was Katharine Hepburn" (recenseras i DN 061231) efter för konventionen och lät en 25-årig "romans" mellan henne och Spencer Tracy vara den officiella berättelsen, fast hon enligt vissa vänner aldrig ens skulle haft sex med honom. I stället, sägs det att Hepburn föredrog att bo med kvinnor, för det var med dem hon hade alla viktiga och långa förhållanden.
I Nationalencyklopedin poängteras att hennes personlighet avvek från den tidens kvinnliga filmstjärnestil. Hon började spela pojkflickor eller excentriska överklassbrudar. Senare gestaltade hon en rad okuvliga och viljestarka kvinns, som i den suveräna rolltolkningen av missionären, som får Humphrey Bogart att för en gångs skull tappa machofattningen i "Afrikas drottning", 1951. Det kom att bli lite av hennes signum - att driva med karlarna på sitt charmiga sätt och med sin rappa stil -och ofta i par med Spencer Tracy.
Hepburn lär ha sagt om filmmanuset till "En skön historia" med utgångspunkt från henne själv: "Gör henne till mig - men låt henne mjukna." Det var det publiken ville se och succén var given och Hepburn fortsatte spela sig själv, men med en viss modifikation.
Myten Hepburn kallade hon själv för "Varelsen". "Hon är en legend & Jag är som han som kommer och rensar värmepannan" sa hon i en intervju för Interview på 80-talet.
Och den som rensade värmepannan tycks varken ha mjuknat med åren eller haft någon traditionell romans med Spencer Tracy. Däremot tycks hon ha föredragit kvinnor som vänner och sällskap.

Ps.
I Sverige är Eva Dahlbeck en Hepburnsk motsvarighet och hennes spel mot Gunnar Björnstrand från 50-talet är fortfarande obetalbara.