Varför måste alla kvinnor dö på Operan?

Jag såg genrepet på den andra av La Traviatas besättningar (den första hade premiär 070119) på Operan i går kväll. De stora känslorna, som är Operans arbetsmaterial var på plats: kärleken, sveken och kasten mellan liv och död, gestaltat i musikens - instrumenten och rösternas - underbara värld. Det fantastiska med Operan, när den talar till en, är att den talar till hjärtat i stället för till hjärnan, som talteatern gör. Den hoppar liksom över intellektet och koncentrerar sig direkt på de universella mänskliga känslorna som upplevs över landsgränser och tidszoner. Det är ju så klassikerna funkar och varje gång slås man av att det spelar ingen roll att det ursprungligen skrevs för hundratals år sen, för det är lika nu.

Men något har hänt, det gamla romantikkonceptet funkkar inte längre. Synen på kärlek har förändrats och är inte längre densamma. Det som förr automatiskt fick tårarna att rinna i kapp med inlevelsen i det som utspelade sig på Operascenen berör mig inte längre. Och det är berättelsen om kärlekens väsen som skaver. Grundidén i kärleksbeskrivningen har i allmänhet varit densamma: Ljuv musik uppstår mellan en man och en kvinna, kvinnan uppoffrar sig trots att hon bara används som en spelpjäs i männens värld, hon ger upp världen för den trogna väntan på mannen och den gemensamma kärleken, hon ger sig själv som offer och följdriktigt används hon för att på slutet dö.

Den här klassiska romantiska berättelsen om kärlek berör mig inte längre. Jag ser igenom konstruktionen, jag går inte på den och håller inte med om att sån är kärleken. Det tycker jag inte att dagens konstens hantverkare, vare sig den manliga eller kvinnliga borde göra det heller.

Det tycker inte recensenterna heller: "Kylig La Traviata helt utan trovärdighet" är rubriken i SvD (070122)och Bo Lövendahl skriver: "Man kan applådera programmet. Men man kan inte gråta. Hur gärna man än vill." I DN och Expressen har man också problem med kärleken i La Traviata och enligt Martin Nyström (DN, 070122) har den danske 33-åriga regissören Kasper Bech Holten också det: "När Violetta i slutscenen tar ett språng upp från gatan som hon döende blivit liggande på och utbrister sina sista ord: ´Jag återvänder till livet!´är det som att hon aldrig kommer att falla ner utan bli kvar i själva rörelsen uppåt".
Nyström menar vidare att det är just kärlekskonceptet som innehåller en död kvinna på slutet som är regissör Bech Holtens problem. Nyström påminner om hur han häromåret i sin iscensättning av Richard Wagners "Nibelungens Ring" bryter det gamla kärlekskonceptet och räddar Brynhilde ur lågorna och låter henne komma tillbaka med ett nyfött barn i famnen.