Birros romantik i "Upp till kamp" är stendöd och tillför noll

Efter recensenter som gått ner i spagat över Peter Birros nya TV:serie "Upp till kamp" om 60- och 70-talet (Croneman i DN "däckas av en av de bästa svenska dramaproduktionerna någonsin") så förväntar jag mig en del. Men efter en halvtimme orkar jag inte längre. I vanlig ordning lägger sig den romantiska dimman över allt vad Birro tar i, så även den här gången. Det här är absolut inget nytt, men på det riktiga 60-talet när Bo Wideberg gjorde filmer på liknande teman, då var det det.

Varför göra en 6 timmar lång serie om en tid, som är mer genomtröskad konstnärligt än någon annan. Det är sorgligt att en av vår tids mest uppmärksammade dramatiker inte vågar ta itu med sin egen samtid, utan i stället ödslar tid på en historisk epok som vi redan vet ALLT om. Åtminstone det som Birro berättar.
Däremot kan jag hålla med om att "Lasermannen"-regissören Mikael Marcimain är skicklig, men någon egen estetik ser jag inget spår av.