Vänstermännens unkna kvinnosyn

Att många av de revolutionära männen på vänsterkanten hade taskig kvinnosyn på 60- och 70-talet, det har många äldre väninnor vittnat om. I går på Expressen debattsida bekräftade den gamle SKP:aren Stig Hansén, som var med på den tiden, att den uppfattningen stämmer. Han gör en intressant koppling mellan Peter Birros romantiska SVT-dramaserie "Upp till kamp" och Maja Lundgrens roman "Myggor och tigrar": Att Birros "mansdrama" hyllas medan Lundgrens manskritiska roman bashas visar bara att kvinnoförtrycket består.

Jag förstår mig inte på snubbar som Birro, som är så upptagna av att skapa bilden av sig själv och i förlängningen av "mannen" att de missar - då som nu - att kvinnor finns mer än som bekräftande spegelbilder av dem själva. Mansbilden som Birro målar med bred pensel är sig märkbart lik genom århundradena: Han är ett romantiskt geni, som i någon slags outsiderposition kämpar mot det existerande samhället. Birro hyllar honom hela vägen från framgångens übermensch-mentalitets bergstoppar rakt ner i skiten av otrohet, isolering och alkoholism.

Den här typen av manshistoria har missat hela kvinnorörelsens befrielsekamp, låter henne lidande vårda en hopplös karl och gå under på slutet. Att en sån kvinna skulle kunna resa sig ur förnedringen och slå tillbaka ingår liksom inte i verklighetsuppfattningen. Om det ändå händer och om någon ur det andra könet dessutom skulle ta sig friheten att beskriva de här männen ur ett kvinnoperspektiv, som Maja Lundgren, då måste hon mobbas ut ur gemenskapen, av såväl män som kvinnor, som håller krampaktigt i de gamla bilderna av män och kvinnor.